Mina kära ! Här var jag blond, nu är jag mörkhårig, sen blev jag korthårig och nu vill jag snagga mig. 

 

Nu kommer det en litet inlägg ! Kan bli långt. 

Har haft en tuff jävla dag, men är så otroligt glad över allt jag lärt mig. 

Är otroligt stolt över mig själv för att jag börjat lära mig bättre och bättre att kontrollera mig själv och de speciella små drag/diagnoser jag har. Att jag själv börjat inse att det är bara JAG som vet,

hur jag mår och vad jag behöver. 

Det låter kanske simpelt, men jag har aldrig lyssnat på mig själv. Den riktiga jag.

Det började med att jag försökte titta tillbaka, om mina drömmar, innan allt gick åt skogen. 

Innan LIVET började med alla stress och press. 

Vad jag velat göra sen jag var barn. Vad jag vill innerst inne. 

Om man börjar där. Och gör det, då blir det som varit stress och press inte fokus. 

Då blir det bara något vid sidan av, istället för att det du verkligen vill ska vara vid sidan av.

Eller "när man har tid" jag är så upprörd och har hela min skolgång varit upprörd över att det jag gillar, det jag är bra på där betyder MVG inte någonting. Där gör det inte något om mattesnille kidsen stökar och blir "ADHDbarn" på min lektion. Vilket var musik/bild/slöjd. 

Har den tanken slagit er ? 

 

Att de flesta började bete sig hur som på de lektioner, och det var okej ? 

För att de lektioner inte var viktiga, de var bara lek. 

Det var ingenting som barnen BEHÖVDE. 

Men det är vad jag behövde. 

Att stoppa kreativitet eller att begränsas. Det gör vilken människa som helst ledsen, stressad, osäker, rädd. 

Allt det som jag varit, allt det som jag istället fått ha i mitt huvud, för att det är inte accepterat att bara göra det jag vill. Man får kämpa som ett jävla svin för sin tid, för att ha råd, för att ha plats för att kunna göra det man vill.

 

Just nu lever jag det livet. Men jag älskar det, för jag får fokusera mer och mer på det jag älskar. 

Min kreativitet. Tappa aldrig det mina kära. Ni som har det. Tappa aldrig det. 

Vissa tycker det är "coolt" med kreativitet, och vill gärna vara kreativa. 

Men de kan inte. För de har det inte och det märks och det syns. 

Alla får vara kreativa självklart. Men kreativitet är också ofta kopplat till ett lidande, 

och ett behov att uttrycka sig. Det är den "ocoola" delen som många inte går igenom. 

Den som många gärna skippar, allt det jag genomlider GÖR att jag MÅSTE uttrycka mig.

Min kreativitet är min överlevnad. Om jag inte fick skriva, rita, måla, tala, sjunga, spela musik, då skulle jag inte finnas här idag. 

 

Så alla som accepterar min kreativa sida, måste också acceptera mitt lidande. 

För så är det bara, det är en cirkel som går runt. 

Men jag lär mig att handskas med det, och jag blir upprörd varje gång när folk säger till mig att inte tala om dessa saker. Att folk säger till mig att vara rädda för folks åsikter ? 

För att folk ska tycka jag är konstig ? 

Då kan jag säga såhär, för att reda ut saker och ting. 

Jag skiter i allas åsikter, för det har hållt mig ifrån mig själv hela mitt liv. 

Kalla mig konstig, men jag är bara jag. 

Mig själv. Precis som jag är.

Och jag är mycket mer rädd för mig själv, och min inre kraft. 

Än vad jag någonsin kommer vara för någon som tycker något om mig. 

 

Jag är jag, ni är ni. Var ni så är jag mig. 

Sköt erat, så sköter jag mitt. 

Jag vet hur jag fungerar, jag är inte rädd för vem jag är. 

Men jag hatar mig själv. Och jag älskar mig själv. 

Jag är två, jag är en. 

Jag är mycket , jag är lite. 

 

Jag är jag. 

Och mina vänner och familj. 

Jag älskar er och är så jävla glad över all hjälp och kraft ni ger mig. 

Jag vill bara att ni alla som läser detta, ni är inte ensamma i era tankar. 

Jag förstår hur svårt det är ibland, men allt vi har är kärlek. 

Så ge och ta. Och ge och ge och ge ! 

Sluta aldrig att ge. 

Förr eller senare så får ni tillbaka, det lovar jag. 

 

Imorgon börjar jag med min nya fokus, ska komma igång igen. 

Efter denna omgång av koma, så ska jag tillbaka. 

Rutiner och fokus på mig. 

 

xoxo